Lahälla i vinterskrud

Lahälla hamn med Svitzers (Röda bolagets) bogserbåtar.

Pansarskeppet Manligheten byggdes om 1941 på Götaverken och fick då en fallande stäv, som skilde henne från sina systrar. Huvudbestyckningen var ännu två 21 cm och sex 15,2 cm kanoner men hade moderniserats hos Bofors; hon fick även bättre eldledning då hon kunde ärva Sverigeskeppet Drottning Viktorias eldledningsutrustning som blivit över efter en modernisering. Manligheten utrangerades 1947 och skrotades 1952, för att sedan med nedhugget skrov fungera som pontonbrygga (känd som 'Emmakajen') i Gullmarn fram till 1984. Skrovet flyttades därefter och fungerar idag som flytponton för Röda Bolagets bogserbåtar vid Lahälla i Brofjorden.

Vy över Preemraffs produkthamn

99,5 procent av de färdiga produkterna skeppas ut med fartyg via produktkajerna.

Produktkajen består av en 400 meter lång betongpir, som har fyra lastplatser. Två av dessa kan ta emot fartyg på upp till 60 000 DWT och en mindre kustkaj kan hantera fartyg på max cirka 7 000 ton. Den fjärde kajplatsen används huvudsakligen för LPG-fartyg med en storlek upp till 2 000 ton, men kan även ta emot andra mindre fartyg. Årligen anlöps produkthamnen av ca 1 700 fartyg, varav ca 120 LPG-båtar.

Under år 2006 togs en ny kaj i drift, kallad kaj 5. Via den kan också produkter importeras.

Från produkthamnen och via trailer utskeppas cirka 75 000 ton/år flytande svavel som avskilts från oljeprodukterna.

Förutom utskeppning via produkthamnen lastas en mindre mängd diesel och villaolja ut till närområdet med tankbilar.

Lahälla hamn

Lahälla hamn i december.

Stångehuvud 1 december

Janne Wennbring på Stångehuvud som en gång räddades undan stenindustrins framfart av Calla Curman. År 1890 byggdes fyren och då var bränslet fotogen. Småpojkar fick bära ut fotogendunkarna till fyren. 1917 bytte man ut fotogenet mot acetylgas och man monterade in brännare och fyrvaktaren kunde sluta sin tjänst. 1940 släcktes fyren som då varit i drift i 50 år. 1941 köpte Vikarvets museum in huset för 35 kronor.

På Stångehuvud bröts sten i slutet av 1800-talet och 25 – 30 fartyg lastades varje dag. Calla Curman var bedrövad över att se området skövlas på den fina graniten. Hon köpte upp remsa efter remsa, efter förhandling med närmare 20 markägare, och 1916 hade hon köpt in hela området. På sin 75-årsdag (november 1925) skänkte hon området till Vetenskapsakademien samt en summa pengar som skulle användas till att få undan stenskrot och att göra stigar.
1995 gjordes en botanisk inventering och kom fram till att detta extremt karga granitområde hyser nästan 260 olika botaniska arter. På sommartid kan du följa med på botansik/geologisk vandring i området.

Dessutom är Stångehuvud ett fantastiskt ställe för sol och bad.

Här står jag själv vid det gamla fyrhuset. Fyren släcktes för gott 1940.

Rågårsviksstugan flyttades till Lysekil redan 1928.


Makrillbåten Frifararen framför fiskarstugan som är flyttad från Fiskebäckskil till museet Vikarvet i Lysekil.