Janne Wennbring på Stångehuvud som en gång räddades undan stenindustrins framfart av Calla Curman. År 1890 byggdes fyren och då var bränslet fotogen. Småpojkar fick bära ut fotogendunkarna till fyren. 1917 bytte man ut fotogenet mot acetylgas och man monterade in brännare och fyrvaktaren kunde sluta sin tjänst. 1940 släcktes fyren som då varit i drift i 50 år. 1941 köpte Vikarvets museum in huset för 35 kronor.
På Stångehuvud bröts sten i slutet av 1800-talet och 25 – 30 fartyg lastades varje dag. Calla Curman var bedrövad över att se området skövlas på den fina graniten. Hon köpte upp remsa efter remsa, efter förhandling med närmare 20 markägare, och 1916 hade hon köpt in hela området. På sin 75-årsdag (november 1925) skänkte hon området till Vetenskapsakademien samt en summa pengar som skulle användas till att få undan stenskrot och att göra stigar.
1995 gjordes en botanisk inventering och kom fram till att detta extremt karga granitområde hyser nästan 260 olika botaniska arter. På sommartid kan du följa med på botansik/geologisk vandring i området.
Här står jag själv vid det gamla fyrhuset. Fyren släcktes för gott 1940.
Rågårsviksstugan flyttades till Lysekil redan 1928.
Makrillbåten Frifararen framför fiskarstugan som är flyttad från Fiskebäckskil till museet Vikarvet i Lysekil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar